Om vår omställning till ett hållbart samhälle ska lyckas så kommer det kräva ett fundamentalt systemskifte. Ett exempel är transporter, där vi bestämt oss för att ha så kallade netto-nollutsläpp av växthusgaser år 2045. Och att vi redan år 2030 ska ha reducerat dessa utsläpp till 70%.

Det innebär att vi inom 11 år kommer att behöva uppfinna, tillverka och införskaffa en ny fordonspark för nästan alla våra transporter, från minsta moped till största gruvtruck. Dessutom måste lagstiftningen hinna med i det hela.

I sin bok ”Vad är konst?” svarar Ernst Billgren på frågan ”Om du bara skulle ge ett enda råd till en blivande konstnär, vilket skulle det vara?”. Hans svar är lika kort som det är bra: ”Måla himlen först och sedan träden så slipper du pilla in himlen mellan grenarna.”

Vad har då detta konstråd med transporterna att göra? Jo, vår kommande omställning kommer att kräva enorma tekniska landvinningar, ändrade vanor och i grunden förändrade lagstiftningar. Detta måste dessutom ske snabbt, överallt och för alla. Vilket gör det naturligt för de som håller i penseln – näringslivet och politiken – att börja med de stora penseldragen.

Vi kan alltså förvänta oss en omställning inom transportbranschen som i allra högsta grad leds av globala jättar såsom VW, Toyota, Daimler och Tata. De kommer naturligtvis fokusera på de största marknaderna. De som fokuserar på Sverige kommer enligt samma logik fokusera på södra Sverige. Denna logik gäller även inom politik och offentlighet, en logik vi i glesbygden gärna kallar ”storstadsfixering”.

Det frustrerande med denna logik är att den i många fall gör att Norrbottens särskilda förutsättningar blir sekundära. För när de breda penseldragen dras så kommer andra förutsättningar än de som råder i ytterkanten av norra Europa att vara i fokus. För på den tavelduk som utgör jorden är vi inget annat än en detalj.

Vi är, för att fullgöra liknelsen, en liten kvist på konstnärens tavla. Något man ägnar sig åt så småningom.

Vad innebär då detta för oss? Ska vi säga nej till utvecklingen och tro oss kunna välja att inte vara med i omställningen? Ska vi ägna all vår energi åt att sura över att de stora aktörerna inte först bryr sig om just våra förutsättningar?

Naturligtvis inte, det skulle bara drabba oss själva och resultera i att vi blir lika bittra som vi blir akterseglade.

Istället är det lika bra att börja jobba hårt för omställningen även här. Att vi tar reda på hur våra behov bäst tillgodoses och hur vår kunskap kommer bäst till sin användning. Viktiga pusselbitar i detta är vårt Agenda 2030-arbete och den klimat- och energistrategi vi nu jobbar fram här i länet. Genom denna typ av arbete kan vi bli en bättre bidragare och en duktigare kravställare.

Detta arbete är svårt och eftersom mycket inte är uppfunnet ännu så är vägen framåt allt annat än tydlig. Men låt oss inte nedslås, utan istället finna en tjusning i konsten att ställa om ett samhälle.

För att avsluta med min pappas favoritcitat: ”Konst är sånt man inte kan. För om man kan det är det ju ingen konst.”